Det känns som att jag inte gör så mycket mer än o tänker.
På allt möjligt faktiskt.
Bland annat framtiden.
Jag vet vad jag vill göra.
Jag har redan bestämt mig för vilken inriktning jag skall välja.
Jag tränar inte bara för den vanliga anledningen, nej utan en stor del för rösten.
Och jag har till och med börjat lite smått med att klinka på pianot.
Pappa och jag pratar om det en hel del. Och han har rätt, om jag vill komma någon vart så måste jag ut och sjunga, uppträda. Men det är en sak och tänka på det än att verkligen göra det.
Jag har viljan, jag menar, kan jag sätta mig sent på en tisdags kväll och räkna matte, kan jag frivilligt åka med pappa upp i skogen o springa så kan jag la göra det som jag älskar mest av allt!

Frågan är bara var jag skall börja?
Jag är inte uTe efter att söka in till idol, inte ens om jag fick komma top tre.
Det är inte så jag vill att folk skall se på mig. Jag vill inte att folk som inte känner mig ska få en relation med mig och fatta vem jag är. Jag själv tycker inte att det är intressant att se någon jävla Idol-Elin eller varför inte Idol-Erik. Dom är inte intressanta i mina ögon. Man har sätt under programmets gång att dom är som oss andra människor, bara det att dom råkar ha ett speciellt sinne för musik. Det är inte det att jag och många andra tror att Rihanna är någon robot, utan bara det att inte veta vem hon rikgit är som person gör henne mycket mer intressant.
Jag vill poppa upp från ingenstans, men jag kännertill slitet bakom allt det.
Samma sak med Youtube som med Idol. Att lägga upp en video på sig själv när man sjunger på youtube som många tusentals andra har gjort. Ta för exempel Jessie J. Fantasktis röst, skitsnygg tjej. Men jag har sätt hennes rum i en video, jag har sätt hur hon är som person och det för mig gör henne bara hälften så intressant person mässigt. Rösten är det, to mig, inget fel på!

Det är svårt att få en ovetande person att förstå vad jag menar men det är så det ser ut från mig synvinkel.
Ju mer opersonlig, desto intressantare!